Borttagen artikel

Lena Lindehags ”Sista morgonen” är den fristående andra delen i serien om den forensiska psykologen Sara Benedikt. Romanen, som har gått in på Storytels topplista över deckare bland namn som Jussi Adler-Olsen och Anna Jansson, är inspirerad av ett verkligt makabert mord som inträffade i Tyskland på 80-talet – där två pojkar, under sin lek, upptäckte en torso med bortskurna bröstvårtor.

Det som fascinerade Lena med fallet var hur den tyska gärningsmannaprofilgruppen framgångsrikt kunde skapa en profil av förövaren och till slut identifiera honom. Mördaren fick en tillfredsställelse av sina hemska handlingar, och det här har Lena utforskat och spunnit vidare på i sin roman.

I ”Sista morgonen” hittas en styckmördad kvinna i Vasaparken i Stockholm, med ett meddelande skrivet på magen. Gärningsmannaprofilgruppen och Sara Benedikt kopplas genast in i fallet. Utredningen tar henne från gatuprostitution i innerstaden till de allra flottaste villaförorterna och ett hemligt sällskaps dekadenta sexfester. Misstankarna om en seriemördare växer när ännu en kvinna hittas styckad. Med klockan tickande mot nästa potentiella offer, måste Sara avslöja mördarens motiv innan det är för sent.

I din roman berör du bland annat professioner som polis, psykolog och rättsläkare. Hur gör du din research för att få till detaljerna i din roman?
– Jag har haft förmånen att intervjua två tidigare chefer för gärningsmannaprofilgruppen, båda numera pensionerade, plus en tidigare spanare, kriminaltekniker och en utredande polis i aktiv tjänst. Det har hjälpt jättemycket att kunna ställa frågor som: ”Tar man av sig skorna när man går in i en försvunnen persons bostad?” och ”Vad säger man när man riktar ett vapen mot någon?” 

– Jag har också en rättsläkare, som ställt upp och svarat på frågor om hur man obducerar en styckad kropp. Research är en väldigt lustfylld del av arbetet och ger en fantastisk möjlighet att träffa intressanta människor. Men med det sagt – allting i boken är inte verklighetstroget.

Hur färdig är historien innan du börjar skriva?
– Jag har lärt mig den hårda vägen att det lönar sig att lägga tid på struktur och synopsis. Den här gången visste jag från början vad som skulle hända med huvudkaraktären Sara. Men allra viktigast var brottet och gärningspersonen. Vad är motivet? Vad är drivkrafterna? Varför gör den här personen så här? Det var absolut nödvändigt att veta från start.

Ingen människa är enbart god eller enbart ond. Alla har fula baksidor och gör misstag.

Vad vill du att den som läser ”Sista morgonen” ska få med sig?
– Förhoppningsvis en stund spänning och flykt från vardagen, och att karaktärerna fastnar och upplevs som komplexa. Ingen människa är enbart god eller enbart ond. Alla har fula baksidor och gör misstag. Jag hoppas också att man som läsare reflekterar över den sexhandel som blomstrar i vårt samhälle.

Vad är det som lockar dig med författarskapet?
– Jag får fortsätta att leva i en fantasivärld och leva mig in i andra roller, trots att jag är vuxen. Dessutom är det spännande hur man kan använda språket i romanform. Det går att komplicera människor och skeenden på ett helt annat sätt än i artiklar och reportage. En del har undrat varför jag inte skriver om något jag redan har kunskap om, som journalistik. Men är jag väldigt intresserad av psykologi och polisarbete, och jag älskar att lära mig nytt. 

Var skriver du dina böcker?
– Jag har omvandlat ett förråd till mitt arbetsrum. Där är det tyst, jag tänder ljus och har sällskap av min skrivkompis, mellanpudeln Astra. Hon är fyra år och som ser ut som en leksaksnalle.

Du har valt att skriva romaner i en genre som är pulshöjande. Vad är du själv rädd för?
– Jag är inte så förtjust i ormar. Överlag är jag en person med mycket rädsla och ängslan – även om det har blivit betydligt bättre med tiden. När jag gjorde en adhd-utredning i höstas fick jag tilläggsdiagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD), vilket innebär att jag oroar mig överdrivet mycket för olika saker. 

– Det är typiskt att ha ständiga katastroftankar och vara förberedd på det värsta. Jag har en hög katastrofberedskap, och det tror jag också beror på vad jag sett i mitt yrke som journalist. ”Det händer inte mig”-filtret är borta. Jag kan på riktigt vara fruktansvärt rädd när barnen åker skidlift, och jag vågar absolut inte åka själv.

– Skrivandet är ett sätt att få utlopp för oron, och kanske är det också därför jag har valt deckargenren. Jag tror absolut att ångest och kreativitet hör ihop. Tankar och känslor som man har inuti omsätts och kommer ut i händerna via ett tangentbord eller en pensel.

– Egentligen blev jag inte förvånad när jag fick veta att jag har GAD. Faktiskt har det hjälpt att få diagnosen, bara att aktivt tänka att det är GAD gör att jag får ett avstånd till oron.