Gå direkt till sidans innehåll
Ukraina
David Lagercrantz

Borttagen artikel

När Jimmie Åkesson talade om att vårt stöd till Ukraina har en övre gräns, blinkade han åt Putin – så där som hans parti blinkat många gånger förr.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Statsminister Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det finns ett klassiskt ögonblick som ofta återkommer i debatten, och som jag inte fattat vidden av förrän nu. Det var 16 februari 2022. 130 000 ryska soldater stod vid den ukrainska gränsen, och enligt amerikanska underrättelseuppgifter rådde inget tvivel längre: Putin skulle anfalla.

Samtidigt tog valrörelsen långsamt fart i Sverige, och i SVT:s ”30 minuter” satt Jimmie Åkesson i gråblå kostym och intervjuades av Anders Holmberg. På en skärm intill visades bilder på världsledare. 

”Med tanke på hur läget ser ut i dag, hur skulle du göra?”, frågade Anders Holmberg, och drog på munnen. ”Vi har två nya här, Putin eller Biden?” 

Jimmie Åkesson skrattade. 

”Ja du”, svarade han. ”Jag skulle inte vilja ha någon av dem som statsminister eller premiärminister i Sverige i alla fall, det är alldeles uppenbart.”

Därefter gjorde han en min, fortfarande road, men också irriterad, liksom herregud: Att behöva välja mellan två såna skojare. Det var – det slår mig nu alltmer – helt ofattbart i den stunden när världen höll andan.

Ögonblicket då Jimmie Åkesson hade svårt att välja.
Foto: SVT

Men det var inga förflugna ord. Det skedde i en kontext. Dagen efter i EU-parlamentet röstade Sverigedemokraterna som enda svenska riksdagsparti nej till att ge stöd till Ukraina – tillsammans med bland andra ledamöterna från Marie Le Pens Nationell Samling. 

De högerpopulistiska partiernas band till Putin var då omskrivet sedan länge, och den typen av relativiseringar som Åkesson stått för i programmet var ett välkänt grepp på den tiden. Även om företrädare för de nationalistiska rörelserna inte direkt hyllade Putin – även om det hände det också – gjorde de honom ofta till en lika god kålsupare som ledarna i väst. En giftmördare och tyrann ställdes intill demokrater i en falsk balans.

När Åkesson lät sina ord falla var också mycket okänt. Ingen visste ännu vilket inflytande SD skulle få på den svenska regeringen efter riksdagsvalet den hösten. Ingen hade heller en aning om att Sverige skulle bli det land i Norden som gav minst till Ukraina. Men nu – efter mer än två års krig när nya illiberala vindar drar genom Europa och SD:s gamla förebildsland Ungern vänder sig alltmer mot Kreml – kan jag inte låta bli fråga:

Varför gör inte regeringen mer i vår tids ödesfråga? 

Kan det vara på grund av påverkan från SD?

Det är sant att Jimmie Åkesson väger sina ord noggrannare numera. Han vill stödja Ukraina, både som en ”solidaritetshandling och av självbevarelsedrift.” Men blinkningarna åt Putin fortsätter när han talar om ett tak för det stödet, och hur svårt det är att ”mäta sig med den styrka Ryssland har.” Han liksom viskar: Ta det lugnt, Ryssland, vi vet att ni är starka, och vi kommer inte gå hur långt som helst. 

Det jag här och nu lite provokativt vill fråga statsminister Ulf Kristersson är: 

Att ni ger så lite till Ukraina – bara en halv procent av BNP – trots ständiga högtidsord, är det återigen ett knäfallande inför SD, eller bara en allmän ängslan att vi skattebetalare ska anse det för dyrt att kämpa för fred i Europa?