Borttagen artikel

Drygt tjugo år in i karriären innehar Taylor Swift en närmast unik popkulturell position. Allt hon tar i blir till platina. Pressen älskar varje steg hon tar. Varje litet utspel eller suddig inspelning från en efterfest färdas som digitala ringar på virtuellt vatten ut till hungrande fans. 

Tillsammans med NFL-stjärnan Travis Kelce utgör hon USA:s största power couple. Dessutom är hon galet produktiv. Det är i praktiken bara Beyoncé som kan konkurrera om titeln världens mest inflytelserika artist. 

Sedan senaste plattan, den ett och ett halvt år gamla fullängdaren ”Midnights”, kom ut har hon hunnit avsluta ett längre förhållande. På ett sätt irrelevant information, men då Swift artistlivet igenom har använt sina livserfarenheter och tidigare relationer som bränsle i låtskrivandet blir uppbrottet centralt. 

Och det är förstås först lätt att tro att skuggan från fjolårets breakup tornar upp sig över hela ”The tortured poets department”. 

Samtidigt är det nog inte så enkelt att det här är en platta som rakt igenom bottnar i Swifts kärleksliv. 

Som låtskrivare har hon många gånger förr varit i samma läge, där Han med stort H lovat evig trohet men där den före detta kärleksaffären nu målas med melankolisk sorgkant. 

Att ”So long, London” uppenbarligen handlar om exet Joe Alwyn är en sak. 

Merparten av låtarna på ”The tortured poets department” är trots allt mer minnesanteckningar över flera tidigare förhållanden som gått i kras. Samt erfarenheter från det som verkar vara den inte alltför enkla tillvaron som världskändis, med falska leenden och knivhugg i ryggen och ett gyllene liv i en bur.

De som inte fattar Swift kan invända att hon skriver samma låt om och om igen och resultatet därför blir trist. Det har i och för sig tidigare sagts om både Bob Dylan och The Ramones. Men visst, Swift rör sig runt på samma melodi-fält i nästan alla låtar. 

Efter några första lyssningar finns det inte heller några stora, självklara pop-singlar skrivna i versaler. I likhet med senaste plattan ”Midnights” smyger ”The tortured poets department” sig mer på och nästlar sig in. 

Skillnaden är att Swifts senaste skiva är starkare.

Faktiskt något av det bästa hon gett ut. 

Anledningen är att vi har att göra med en låtskrivare på toppen av sitt yrkesutövande. 

Producenterna Antonoff och Dessner bygger (precis som tidigare) upp passande ljudvärldar med trummaskiner och melankoliska syntar för att passa Swifts historier om allt från försmådd kärlek i maxiformat till små, små detaljer som vilket finger han sätter ringen på. 

Allt görs med full kontroll, med lika delar lätthet som perfekt precision. Textraderna innehåller mängder av små ögonblick att stanna upp inför; som när hon redan efter några sekunder av inledande ”Fortnight” (med en vältajmad insats från Post Malone) förvandlar sig till en fungerande alkoholist på väg till hispan. 

Eller hur Taylor ljuger när hon säger att hon är gravid till föräldrarna bara för att se hur de reagerar i ”But daddy I love him”. Hon leker sig fram med format och perspektiv. I avslutande ”Clara bow” säger någon till henne att hon liknar Taylor Swift men att hon minsann har mer edge än vad superstjärnan har. 

”I’m not Patti Smith” sjunger hon i titellåten. Kanske inte, men Swift är något annat och på många sätt mer imponerande. 

En med rätta firad superstjärna som än en gång inte sätter en fot fel.

00:00 / 00:00

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare